Gav blod igår!
Jag är ju som sagt blodgivare. Så igår var jag till blodcentralen och gav lite blod i sedvanlig ordning.
Tycker att det är viktigt att bidra med blod om man får! Jag vet att det är många där ute som inte ger blod för att de är spruträdda! Jag är livrädd för allt vad sjukhus heter. Men trots det så tvingar jag mig själv att gå dit och bidra med mitt blod eftersom jag vet att det räddar liv!
Tänk om en själv skulle behöva blodtransfusion eller liknande, så finns det inget blod för att det finns för lite blodgivare?
Om jag kan rädda minst ett liv genom att ge bort 4,5dl blod åt gången så är jag mer än villig att göra det! Jag tycker det är skillnad om man inte får ge blod för att man kanske inte har tillräckligt med högt järnvärde eller något annat som gör att man blir nekad att ge blod.
Men kan man, och får man, så tycker jag att alla ska ställa upp! Det är en sån lite gest som är så otroligt viktig!
Vill ni läsa mer om blodgivning gå in på http://geblod.nu
The pain is worth it!
Fastän hjärtat dunkar så hårt att du tror det ska explodera. Trots att du har blodsmak i munnen och att du tänker att du ska ge upp tusentals gånger eller fast att kroppen gör ont, så är det värt det!
Glädjen när du kommer i mål. Den glömmer man inte i första gången
Stoltheten när man klarat en kilometer längre. Eller slagit en ny tid. Muskler som byggs, konditionen som förbättras. Trots att det är jobbigt så är det så kul. Att utmana sig själv är berusande!
Det är jobbigt i början, det är alltid jobbigt att börja, och ännu jobbigare att fortsätta. Men när man ser resultat så blir man sporrad att fortsätta.
Träning är fantastiskt!
Tisdag
Jag är ledig idag.
Men har ändå massa saker planerade.
Vaknade som vanligt supertidigt. Så det kändes som att jag lika gärna kunde gå upp. Varför kan man inte sova länge på morgonen längre? När man var liten så kunde man alltid sova till en elva-tolv. Men nu för tiden går jag alltid upp senast klockan nio.
Är väll något som växer fram med åldern kanske. Man vill inte slösa bort hela dagen på att sova. Finns ju så mycket annat man kan göra när man faktiskt inte jobbar för en gångs skull :) eller hur?
Jaja, snart diska upp här. Så det ser lite beboeligt ut. Nu låter det som att vi bor i värsta svinstisan och så är det verkligen inte :) är lite disk kvar från igår bara haha :)
PUSS på er !
Tankspridda jag!
Gått och sagt hela tiden att det är vecka 37 vi ska hämta hem valpen. Men det stämmer inte!
Det är ju faktiskt vecka 36 :)
Bara bra det för då behöver man inte vänta lika länge :D jippie!!
Det stämmer i alla fall att vi ska skriva papperna i morgon samt betala handpenning :)
Denna arbetsdag har förresten gått förvånansvärt fort! Började klockan sju och slutar klockan fem och klockan är redan halv tre ?? Vart tar tiden vägen?
Ledig i morgon så det blir sovmorgon i morgon och sen dra till blodcentralen för att ge blod! Sen ska jag och Jessica spela minigolf på Ena-vallen :) blir nog skoj!
Jessica följer även med till uppfödaren ikväll när vi ska skriva på papper :) blir nog en bra dag :)
Puss på er!
Ps. Ni får en mysbild på Danny eftersom jag pratat så mycket hund på senaste tiden. Älskade misse <3
Shopping och Fagersta-tur
Började gårdagen dagen med en tur till Västerås för att köpa lite saker till valpen. :)
Man vill ju vara lite förberedd inför Chippens hemkomst vecka 37 :)
Så vi besökte både djurmagazinet och arkens zoo.
Efter det åkte vi till Fagersta för att hälsa på pappa och Yvonne :) vi fikade först och tvättade sen bilen. Pappa frågade då om vi ville ha Emmas gamla hundbur. Och det ville vi ju väldigt gärna, och som tur var så passade den i bilen :) så nu har vi fixat hundbur, fattas bara en bädd så har vi nog täckt det mesta :)
Vi åt även mat hos dem :)
På tisdag åker vi och betalar handpenning och skriver papper :)
Lycka!
Vad jag älskar med träning
Jag är ingen gym-människa. Men jag försöker köra lite styrketräning ibland. Däremot är jag definitivt en konditionsmänniska. Jag har kommit att älska både löpning, cykling och skidor. De är jävligt jobbigt att träna, men man är alltid så jävla stolt efteråt!
Speciellt efter man avslutat ett lopp! Man kan vara så jäkla trött under loppet. Man kan tänka tusentals gånger att man ska ge upp. Ibland kan jag till och med spy. Men när loppet väl är över och det gått bra, den glädjen går inte ens att beskriva. Den kan man leva på ett tag, och den känslan sporrar en till att vilja göra det igen, igen och igen. Jag får en kick, det blir som en drog på något vis.
Nästa lopp är Blodomloppet i Västerås. Sen blir det tjejmilen och sist Lidingö-tjejlopp. När jag genomfört Lidingö-tjejlopp så är tjejklassikern slut :( men kommer göra riktiga klassikern 2014.
Nästa år blir ett träningsår, mest vara med på de lopp jag känner för att testa. Samt ta hand om valpen :)
Nu är vi påväg mot Västerås för att kolla på grejer till valpen :)
Puss på er!
Vasastafetten
Ja visst nu är den avklarad :)
135e placering utav 480 lag. Det är inte så dåligt pinkat tycker jag :) alla var verkligen superduktiga på att springa! Så jag var supernervös när jag skulle springa finalsträckan på 9,3kilometer. Man ville ju göra bra ifrån sig liksom.
Grymt jobbigt men det var kul att springa upploppet när folk tjoade och mina lagkamrater sprang bakom mig in i mål. Gav extra energi och ork till att ge den där sista kraften och spurten. Sprang på 50 minuter och det är jag väldigt nöjd med :)
Man är helt slut nu måste jag säga. Men det är det värt. Det har varit en nervös men rolig dag. Man gick upp klockan fem i morse, gick och väntade hela dagen på sin tur, och när det äntligen var dags ville man ju inte göra sig själv besviken. Eller någon annan heller för den delen.
En mycket bra dag med andra ord :)
Stafettvasan i morgon
Japp i morgon är det äntligen dags för Stafettvasan. Ser fram emot det massor faktiskt :) Kommer nog bli kul!
Idag har jag tvättat och tvättat och tvättat lite till. Vi hade grymt mycket tvätt eftersom jag inte hunnit tvätta på evigheter :O
Jaja, ska göra lite lunch nu också så man får någon mat i magen!
Puss på er!
Leo
I miss you.
Jag vet att djur kommer och går i livet. Många anser dem endast vara husdjur men många andra som vänner. Jag hör definitivt till de som ser sina husdjur som mer än bara ett husdjur eller arbetsredskap. Oavsett om det varit en kanin, en katt, en hund, en hamster eller vad som helst. Man skapar ett band med dessa fantastiska varelser. På en nivå som man inte kan skapa med någon annan människa. Man talar inte alltid samma kroppsspråk och ofta kan man missförstå varann. Men ens husdjur lämnar en inte för att man är arg eller ledsen. De dömmer dig inte efter ditt utseende eller för att du inte är den populäraste personen. De älskar en om du älskar dem tillbaka. Villkorslöst.
Det är därför det gör så fruktansvärt ont när vi måste se dem gå. Vi saknar dem, alltid. Vi minns dem, alltid. Om än svagare och svagare med tiden. Men de finns alltid i våra hjärtan. De lämnar spår, som ingenting, inte ens tiden kan sudda ut.
Alla djur som jag haft under mina år har jag älskat och försökt ge min allra bästa vård. För de förtjänar dem. De väljer inte sina ägare. Så det är vår skyldighet att se till att de får de bästa förutsättningarna i livet.
Djur är fantastiska ♥♥
I just love you
i mitt huvud.
(yes så som många andra bilder så har jag lånat denna från google.)
Ibland känner jag mig som världens lyckligaste person, ibland gör jag det inte. Men det är väll rätt vanligt bland oss ungdomar? Att vi ena sekunden kan vara världens gladaste och lyckligaste människor för att andra sekunden vara nedstämda och deppiga. Livet är en resa som vi måste ta oss fram med vacklande osäkra steg. Vi lär oss av våra misstag och vi blir mer erfarna med tiden. Vi vill så mycket för att vi har så mycket att ge. Vi är unga, med massor av energi och lust. Jag är passionerad, engagerad och nyfiken, och framför allt så har jag energi. Massor utav den dessutom.
Jag är en drömmare, en tänkare, jag fantiserar ständigt och är en hopplös romantiker. Jag älskar villkorslöst, jag är vild i själen, älskar frihet, men också närhet, värme och gemenskap.
Finns inget som helst vettigt med denna inlägg. Men saker pyr liksom ur mig. Saknar tiden då jag hade ro att skriva. Brukade skriva noveller, förstår inte ens själv hur jag kunde skapa dessa fantastiska historier. De liksom bara skapades av mina fingrar.
Att skriva var psykologiskt på något vis, oavsett om man var ledsen, glad eller arg.
Älskar denna bild förresten. Är så skön. Älskar Tumblr. Finns så många fantastiska och inspirerande bilder där. Folk är så kreativa.
All respekt till er!
Svammel och sånt där...
Jag försöker samla mina tankar till ett vettigt inlägg. Det känns som att det finns så mycket som behöver luftas i mitt inre att det skulle kunna bli en hel jävla roman. Men sen ska man ju inte prata om vad som bekymrar en, för då tjatar man bara eller söker uppmärksamhet har jag hört. Men om man inte har någon att prata med, vart vänder man sig då? Vännerna är borta sedan länge. Det finns ingen att prata med längre. Ingen som hör av sig till mig bara för att kolla läget. Ingen sån där nära vän i alla fall. Bara ytliga kontakter. Hur kunde livet bli så här? Jag känner mig fattig, utblottad, ensam. Trots att jag har pengar. Men pengar har väll aldrig någonsin kunnat göra en lycklig på riktigt?
Ett tag trodde jag att kärlek skulle vara tillräckligt. Men de är det inte. Det känns i varje milimeter av min kropp att något fattas. De där som jag brukade skratta med, hitta på knäppa saker med eller bara hänga med för att det kändes rätt. De som man kunde gråta inför men som man också ibland behövde trösta utan att det kändes jobbigt. Jag har hört att Ensam är stark. Men det känns som ett otroligt korkat påstående. Eller som något ensamma människor håller fast vid för att det inte ska kännas lika jobbigt. JAG är inte stark när jag är ensam. Även om jag fått lov att klara mig på egen hand många gånger. Men jag mår bäst när jag har vänner omkring mig. Hellre en liten skara nära vänner än en stor skara ytliga.
Ibland saknar jag verkligen min familj, speciellt min syster. Men vi är alla så splittrade. 9,5 mil bara hem till mamma och pappa. Ännu mer till min bror som bor i Borås nu mer, och min Syster (som jag saknar ständigt), henne är det länder och hav emellan. Jag önskar ibland att jag bara kunde släppa allt och fara dit. Där borta lever vi i en annan värld. Det finns ingen människa som kan förstå mig som min lillasyster kan. Ingen.
Jag är en rastlös människa i kropp och själ. Jag söker ständigt efter någonting. Någonting som ska ge mig ro i sinnet. Något som kan få mig att känna mig viktig. Betydelsefull. (nej jag vill inte bli känd, jag vill bara känna att jag betyder något). Jag vet att jag betyder något för många människor, det är inte vad jag menar. Eller egentligen så vet jag inte vad jag menar. Jag vet bara att jag saknar något, ständigt. Jag är ständigt på jakt. En dag kanske jag finner det. Eller så är jag helt enkelt bara en sökande varelse.
Jag saknar i alla fall mina vänner. Varför hör ni inte av er till mig längre? Förstår ni inte att jag saknar er? Att jag känner mig ensam här borta?
Mycket på gång :)
Hallå där!
Jag vet att jag inte har uppdaterat på länge! Men det har varit så otroligt mycket saker på gång nu ett tag.
Jag och Leo har talat länge om att skaffa vovve. Men det har aldrig riktigt hamnat på någon seriös nivå. Men för ett tag sen kom det upp igen, jag går ju snart ned i timmar igen och det kändes verkligen som att vi har tid för en hund, om vi har honom inskolad på dagis 2 dagar i veckan.
Vi har kollat runt på massor med olika raser, men tillslut så fastnade vi för Shetland Sheepdog. Jag kollade runt efter en lämlig uppfödare och hade faktiskt sån tur att det fanns en uppfödare utanför Enköping! Vilken lycka, hon hade dessutom en valp som var 3 månader som inte fått något nytt hem.
Vi åkte därför i Söndags och kollade på honom. Han var så himla fin!! Enda "felet" han hade var att han nog kommer bli någon centimeter än standard mankhöjden och därför kanske kommer falla på det i utställning. Men istället så skulle han passa desto bättre på Agility! För mig spelar det dock ingen roll. Det är kul att ställa ut, men jag är inte ute efter att vinna :) och låter roligare med Agility faktiskt.
Här är några bilder på pluttisen. Hans kennelnamn är Eastflash Hey this is me. Men han kallas för Chippen och kommer alltså få heta det utav oss också :)
Puss på er!
Real and true
I won't let it go!
Cause what you see is real and true
You can't take that away from me
No matter what you do
You can't take that away from me
Won't let it slip away
Witnessed too much to me
Cause what you see is real and true
Lördag
Ge.mig.energi.
Ge.mig.motivation.
Låt.tiden.gå.lite.fortare.
Låt.det.bli.torsdag.snart.
Jag.är.så.jäkla.trött.
Blä.
Visst finns det mycket grejer på lagret förresten? Händer typ aldrig att det är så här tomt!
Äntligen rast. Fast blir bara trött av rast. Kanske hoppa den och jobba istället.
just saying..
Det finns bara en person...
...som aldrig någonsin på riktigt kommer lämna mig. Oavsett hur ensam jag känner mig, oavsett hur många vänner som kommer och går. Så finns det alltid en person som ALLTID kommer finnas där. I vått och torrt.
Älskade syster. Oavsett hur många mil, hur många länder, hur mycket hav som än skiljer oss åt, så kan jag alltid lita på att du finns där. När andra slutar höra av sig, när andra inte längre vill ses. Så finns du där, ett knapptryck bort.
En gång i tiden kände jag mig som den rikaste människan på jorden. För jag hade så många otroligt fina vänner som alltid skulle finnas där för en. Vart är ni nu? Jag är trött på att vara den som alltid ska höra av sig. Så många gånger som jag funnits där för er, satt ert välmående framför mitt eget. Självklart har ni fått mig att må bra också, ni har betytt allt för mig. Men nu orkar jag inte vara den som sträcker ut sin hand om och om igen utan att få något tillbaka. Det känns meningslöst, tidskrävande. Onödigt.
Jag saknar gamla tider, otroligt mycket. De där tiderna när vi hade så jäkla kul, allihop. När jag kunde säga att jag hade så många fina vänner. Jag saknar den tiden då jag kunde säga att jag kunde gå genom eld för er.
Men samtidigt vill jag inte gå tillbaka till det som en gång var, för på den tiden hade jag inte min fantastiska pojkvän. Han som gav mig ny flamma och inre glöd. Han som inspirerar mig och som gör mig lycklig.
Han som kan få mig att le, fastän att jag mår så himla dåligt, fastän att jag känner mig så himla ensam. Med honom så VET jag att jag inte är ensam. Fastän att alla tidigare vänner går.
Vänner kommer och går, men kärlek den kommer alltid bestå.
oavsett vad för typ av kärlek.
God natt
Tröööööött
Uj uj vad trött jag är! Fyfan säger jag bara. Tycker jag jämnt mig trött under en längre tid. De är verkligen superjobbigt. Jag orkar knappt träna, eller fixa och dona hemma, ännu mindre laga mat eller liknande. Förstår att det beror på att jag jobbar mycket. Men är väll knappast första människan som jobbar mycket? Kanske börjar bli förkyld? Inte lätt! Måste hålla mig på topp till stafettvasan i alla fall. Ser verkligen fram emot stafettvasan! Så då kan man ju liksom inte vara sjuk!!
Aja här kan jag inte sitta och klaga över min trötthet. Har ju två och en halv timme kvar tills jag slutar!
Puss och hej!
