Önskar att livet bara kunde falla på plats! Att allt det där som man vill bara kunde slå in och att man inte behövde kriga så väldans för att nå dit. Alla mål, alla drömmar och allt det där man trånar efter, varför kan de inte bara uppstå? Jag önskar att livet kunde vara enkelt någon gång, så att man inte behövde känna avundsjuka mot saker som andra har. Men är det kanske just det omöjliga som driver oss? Det faktum att vissa saker inte är en självklar rättighet? Att inte alla kan få det som de önskar mest? Så mycket jag trånar efter (som nödvändigtvis inte behöver vara materiella ting). Jag saknar saker i livet även om jag har mycket mer än jag någonsin kunnat tro. Förut brukade jag tänka att jag inte förtjänade saker. Jag förtjänade inte ekonomisk trygghet, lycka eller kärlek. Jag förtjänade inte de där nya skorna som jag så gärna ville köpa, eller den nya mobilen eller det där dyrare brödet i bröddisken. Jag brukade tro att om man hade socialbidrag så var man en parasit som levde på skattebetalare. (för det var vad jag fått höra om soc-fall) Men det stämmer ju förstås inte, och med tiden har jag insett att jag förtjänar så otroligt mycket! Men varför måste livet jämt göra saker så svårt? Det jag mest av allt önskar mig, och önskat mig i flera år känns så omöjligt, så svårt, så krävande, så långt bort? Livet är hårt. Bloggsvammel. Puss