(yes så som många andra bilder så har jag lånat denna från google.)

 

Ibland känner jag mig som världens lyckligaste person, ibland gör jag det inte. Men det är väll rätt vanligt bland oss ungdomar? Att vi ena sekunden kan vara världens gladaste och lyckligaste människor för att andra sekunden vara nedstämda och deppiga. Livet är en resa som vi måste ta oss fram med vacklande osäkra steg. Vi lär oss av våra misstag och vi blir mer erfarna med tiden. Vi vill så mycket för att vi har så mycket att ge. Vi är unga, med massor av energi och lust. Jag är passionerad, engagerad och nyfiken, och framför allt så har jag energi. Massor utav den dessutom.

 

Jag är en drömmare, en tänkare, jag fantiserar ständigt och är en hopplös romantiker. Jag älskar villkorslöst, jag är vild i själen, älskar frihet, men också närhet, värme och gemenskap.

 

Finns inget som helst vettigt med denna inlägg. Men saker pyr liksom ur mig. Saknar tiden då jag hade ro att skriva. Brukade skriva noveller, förstår inte ens själv hur jag kunde skapa dessa fantastiska historier. De liksom bara skapades av mina fingrar.

Att skriva var psykologiskt på något vis, oavsett om man var ledsen, glad eller arg.

 

Älskar denna bild förresten. Är så skön. Älskar Tumblr. Finns så många fantastiska och inspirerande bilder där. Folk är så kreativa.

 

All respekt till er!