Jag försöker samla mina tankar till ett vettigt inlägg. Det känns som att det finns så mycket som behöver luftas i mitt inre att det skulle kunna bli en hel jävla roman. Men sen ska man ju inte prata om vad som bekymrar en, för då tjatar man bara eller söker uppmärksamhet har jag hört. Men om man inte har någon att prata med, vart vänder man sig då? Vännerna är borta sedan länge. Det finns ingen att prata med längre. Ingen som hör av sig till mig bara för att kolla läget. Ingen sån där nära vän i alla fall. Bara ytliga kontakter. Hur kunde livet bli så här? Jag känner mig fattig, utblottad, ensam. Trots att jag har pengar. Men pengar har väll aldrig någonsin kunnat göra en lycklig på riktigt?

 

Ett tag trodde jag att kärlek skulle vara tillräckligt. Men de är det inte. Det känns i varje milimeter av min kropp att något fattas. De där som jag brukade skratta med, hitta på knäppa saker med eller bara hänga med för att det kändes rätt. De som man kunde gråta inför men som man också ibland behövde trösta utan att det kändes jobbigt. Jag har hört att Ensam är stark. Men det känns som ett otroligt korkat påstående. Eller som något ensamma människor håller fast vid för att det inte ska kännas lika jobbigt. JAG är inte stark när jag är ensam. Även om jag fått lov att klara mig på egen hand många gånger. Men jag mår bäst när jag har vänner omkring mig. Hellre en liten skara nära vänner än en stor skara ytliga.

 

Ibland saknar jag verkligen min familj, speciellt min syster. Men vi är alla så splittrade. 9,5 mil bara hem till mamma och pappa. Ännu mer till min bror som bor i Borås nu mer, och min Syster (som jag saknar ständigt), henne är det länder och hav emellan. Jag önskar ibland att jag bara kunde släppa allt och fara dit. Där borta lever vi i en annan värld. Det finns ingen människa som kan förstå mig som min lillasyster kan. Ingen.

Jag saknar i alla fall mina vänner. Varför hör ni inte av er till mig längre? Förstår ni inte att jag saknar er? Att jag känner mig ensam här borta?