Tiden passerar, åren dom går. Minnet består, även om det bleknar med tiden. Vänner kommer och går, men de som bestått hela vägen, de dör en dag. Ibland tidigare än en själv. Jag saknar min vän, min kamrat. Min barndomsvän.

Det känns absurt att säga att man saknar ett djur mer än jag saknar många av mina vänner som bara lämnat mig. Emma hon dog. Hennes tid på jorden var över. Det var dags för henne att gå vidare, utan mig. Min älskade kamrat. Hon jag växte upp med, hon som lärde mig vad kärlek verkligen innebar. Hon lärde mig att ta ansvar, att älska villkorslöst, vikten med att vara en ledare och att ta hand om någon annan än mig själv. Hon öppnade mina ögon för en helt ny värld. Det är bara en hund kan många tycka. Men för mig var hon en vän, vi kanske inte talade samma språk. Men vi kunde ändå förstå varandra. Jag lärde henne trick, hon lärde mig om livskvalite. Livet är kort, ibland alldeles för kort, vi måste ta vara på den lilla tid vi har tillsammans och verkligen uppskatta allt vi får här i livet.

Jag fick lov att släppa taget, låta dig gå. Även fast det var så svårt. Ville inte se dig gå, ville inte förlora dig. Fick inte chansen att säga farväl en sista gång, fick inte chansen att tala om för dig hur mycket jag älskade dig och hur mycket jag skulle komma att sakna dig. Men på ett sätt kanske du ändå förstod?

 

Jag saknar dig min gamla vän.