Jag har aldrig varit någon speciellt pratsam person när det kommer till det som rör sig i mitt huvud. Jag gömmer mig alltid bakom leenden och babbel. Jag pratar, och jag pratar massor, men om fel saker. Men är det kanske ett försvar? För att ingen ska se hur jag verkligen mår?

 

Jag har hört att man ska prata om det som man grubblar över. Men när man inte ens kan prata med den man älskar mest alla gånger. Vem ska man då prata med? Jag har ingen bästa vän längre. Vänner har kommit och gått med tiden. Vart har tillexempel alla mina gamla fagerstavänner tagit vägen? Eller vårt gamla gäng som jämt hänge, vad hände med oss?

Jag brukade berätta allt för en person. Men i slutänden kastade hon bara bort mig, som ett par gamla avdankade strumpor.

Det känns som att folk ofta nu för tiden missförstår det jag säger och blir arga eller irriterade. Jag säger aldrig något för att medvetet såra någon, och jag hoppas folk där ute förstår det. Jag skulle aldrig önska någon olycka på riktigt. Det är inte vad jag står för och lever för.

 

Efter alla de år som jag ställt upp för folk i vått och torrt (satt deras välmående framför mitt eget), var det inte värt ett dugg? Nu står jag här ensam. När jag är ledsen så tiger jag, visar det inte för någon. När jag känner mig orättvist behandlad så tiger jag. Jag vågar inte säga ifrån.

Vill inte besvära, och önskar inte att göra någon irriterad eller arg.

Men jag känner mig besviken och en aning frustrerad över hur det blivit. Kanske förtjänar jag att förlora alla mina tidigare vänner? Kanske har jag intalat mig själv så mycket att jag är en bra vän att jag helt enkelt blivit en dålig?

I hope not!