Killar kommer och går, men vänner de består. Vilken lögn. Vänner kommer och går, men min sambo han är den ende som består. Leo accepterar mig för den jag är, och han vill frivilligt umgås med mig. Han är alltid ärlig mot mig på gott och ont.

Men när jag behöver en vän att prata med eller bara umgås med, var finns då dem som sagt att de aldrig ska gå?
Vänskap är svårt, nästan svårare än kärlek. Det är djupare, men också mer brutalt. För man berättar allt för en vän, oavsett om vännen vill höra det eller inte. Kan man inte berätta allt för sin vän så är det ingen äkta vänskap! Eller?

Jag är trött på alla spel, jag har aldrig kunnat reglerna. Och jag är ingen spelmänniska, för jag hatar att förlora. Men hittills så känner jag mig som den ende förloraren? Det känns som att jag bjuder, försöker och desperat försöker hålla i de få människor som finns kvar omkring mig. Det måste vara fel på mig, det kan inte vara fel på alla andra. Jag blir arg på mig själv för att jag inte ser mina brister. Jag vet faktiskt inte vad som är fel. Jag tycker att jag är en god människa. Att jag är en bra vän. Men antagligen inte?

Jag hatar att känna mig ensam. Precis när livets alla pusselbitar börjar falla på plats. Då ska något alltid bli fel.
Jag saknar tiden då man sa vänner för evigt. När vi var ett stort gäng som alltid umgicks. Men med tiden gick alla åt olika håll. Nu står jag ensam kvar och undrar varför jag la ned så mycket tid på att finnas där för alla andra än mig själv. Fan. Se hur mycket det gav mig?

Life sucks sometimes...