Hatar när man drömmer mardrömmar som är så nära den bittra sanningen att det nästan är skrämmande. Sånt där som ligger och gnor under ytan men som man låter ligga där av en anledning. För att inte skapa kaos i vardagens ordning och balans.

Hatar när man drömmer och först inte fattar att det är en dröm, för att i nästa sekund vakna upp alldeles svettig och med hjärtat i halsgropen. Värst av allt är känslan av att man liiite liiite ändå hoppades på att den mardrömmen var sann. För att få rensa bort det som ligger under ytan och börja om på nya fötter. Men jag tycker inte om kaos. Jag är en trygghetsmänniska och jag tycker om lugn och ro i allmänheten utan drama. Så jag är ganska glad att drömmar är privata. På något sätt så kan man ändå rensa ur sig lite i drömmar, är det konstigt? Eller? Problemet kvarstår men stenen i magen blir på något vis inte riktigt lika tung!

Jag pratar i gåtor. Måste gå och jobba. Sovit skit dåligt under mina 5h sömn jag hade att spendera i natt. Skulle ut och cykla idag med Ylva men vi får se om jag väljer att sova istället så att jag orkar kvällens spektakel så jag orkar jobba på söndag! Vi hörs min kära blogg!

Puss