Klockan är halv åtta på morgonen. Vaknade av att lilla valpen kissa inne för första gången på länge. Han är lite dålig på att säga till när han är nödig så jag vaknade av det droppade ljudet (lättväckt eller?).
Så jag tog ut honom direkt så fick han fortsätta ute.

Nu ligger jag här och kan inte somna om. Igår var det lite tjafs mellan mig och en annan och det fick mig verkligen att börja fundera över mig själv. Hur jag blivit som människa, jag känner knappt igen mig själv. Jag brukade finna mig i allt, inte säga vad jag tycker och tänker. Jag bruka ta emot allt, svälja, gå vidare, gråta i min ensamhet om det var något riktigt illa. Men nu har jag börjat hugga ifrån, på gott och ont. Och med det menar jag att jag kan hugga lite för tidigt, alltså vid tillfällen då jag annars skulle avgöra att det var bättre att bara vara tyst.
Vet inte om jag gillar denna nya Elin allt för mycket, känner att jag tappat lite av mig själv. Kanske har att göra med att jag nu mer har så lite vänner att jag knappt märker om jag har några alls?
Det kanske är mitt eget fel att jag inte har så många vänner längre. Bara att jag själv inte märkt eller sett mitt nya jag? Fast då kan man ju tycka att de skulle sagt något istället för att bara försvinna.
Jag vet inte, vet ingenting och det är för att ingen säger något. Stör man sig på mig så säg det!!!

Hellre grym ärlighet än glättig, falsk vänlighet!
Så är det!