Jaha, dagen börjar lida mot sitt slut. Jag är trött både i kropp och sinne. Begravningar är alltid jobbiga. Men känslan på den här begravningen var mycket bättre än Anders begravning. På något vis kändes det som att vi var på Anders begravning för att sörja. Medan gammelfarfars begravning mer var för att hedra. Anders dog ung, han hade bara levt halva livet. Min gammelfarfar vart över 97 år gammal! Tänka sig vilken fantastisk människa. Han var stark som en oxe, hade ett minne utöver dess like. Han var sällan sjuk och var grymt envis. I hans värld var han inte gammal.

Jag klarade nästan hela begravningen utan att börja gråta. Men sen när farfar och pappa grät så blev det alldeles för svårt, de är liksom två människor som jag ALDRIG ser gråta.
Gammelfarfar var pappas förebild, och mer än bara hans farfar och släkting. Han betydde otroligt mycket för min pappa och därför kändes det konstigt att vara den som ska trösta honom. Men jag har absolut inget emot att trösta. Det känns alltid bra att finnas till för mina kära. Tog hand om Stens (min gammelfarfar) syster Maj som åkte med mig till begravningen från Enköping. Det uppskattade hon otroligt mycket så det känns ju också otroligt bra.

Jag hoppas alla fick det avslut de behövde och att alla känner att de fick chansen att säga adjö! Det var en tung dag men jag känner mig samtidigt inte sorgsen. Kommer självklart sakna honom. Men samtidigt hade han levt ett långt och värdigt liv. Han är en stor inspirationskälla! En fantastisk människa!

Vila i frid kära gammelfarfar <3