Klockan är tio. Eller ja, åtta minuter över i skrivande stund. Jag ligger i mörkret redo att sova, men trots att mina ögon är tunga så kan jag inte förmå mig till att somna. Varför ska det alltid vara så svårt att somna när Leo inte är hemma? Har inte träffat honom sen i fredags.

Det är så otroligt tomt när man kommer hem till lägenheten efter jobbet. Ingen hund som välkomnar en och ingen pojkvän att kura ned sig bredvid i soffan på kvällen. Ingen som pussar en godnatt eller god morgon.

Tur att jag har min älskade katt i allafall. I slutänden så är det alltid jag och Danny mot världen.
Jag skaffade Danny som kattunge när jag var ensam och deppig. Jag bodde ensam i min lägenhet och mådde grymt dåligt över att jag var så ensam. Jag var ju van vid att dela rum med min syrra eller mina kompisar på elevhem och så vidare. Men trots att jag inte tyckte om att bo ensam så klarade jag inte av att bo tillsammans med mamma. Vi gick liksom varann på nerverna. Så jag var tvungen att flytta. Men jag var van att alltid ha djur omkring mig, och efter att mamma tvingat mig sälja Embla så hade jag helt plötsligt ingenting.

De som inte är uppväxta med att alltid ha djur omkring sig kommer aldrig kunna förstå saknade när man efter 20 år plötsligt står där och inte har några djur i sitt liv längre.
Därför skaffade jag min foderhund Xena. Dock var hon 6 år gammal och uppväxt på landet tillsammans med 4 andra hundar. Så hon trivdes inte alls med att bo ensam med mig i en lägenhet. Så efter mycket velande fick hon flytta tillbaka igen. Plötsligt stod jag där ensam igen, förkrossad över förlusten av min älskade Phalene som jag hade kommit att älska och lärt massa trick osv.

Det var då Danny kom in i mitt liv. En osäker, översocial liten kille som inget annat ville än att vara med överallt!
Folk brukar säga till mig att de inte kan förstå hur Danny kan vara så otroligt gosig och social. Men för mig känns det inte så konstigt. Under hans första år i livet så var det han och jag varje dag! Vi delade säng tillsammans, soffa, balkong, badrum, kök, ja allt! Han gjorde mig glad när jag kände mig ledsen och bara ni som verkligen älskar djur kan förstå den kärlek jag känner för denna katt även om jag mestadels skriver och lägger upp bilder på hunden. Men jag tycker inte att jag ska behöva lägga upp bilder dagligen på min katt för att bevisa min kärlek för honom. Han sover i min fotände varje natt och det hoppas jag att han kommer göra många år till! Jag vet inte vad jag skulle ta mig till om min kära katt skulle försvinna. Han är bara 3 år så förhoppningsvis har vi många år kvar tillsammans.


<3