Ibland känner jag mig lite smått personlighetskluven. Trots att jag snart är 24 år gammal och kanske snart bör veta vem jag är? Veta vad jag vill göra med mitt liv och sluta drömma efter saker jag aldrig kommer få.

Jag borde vara nöjd med det jag har! Men det är jag inte. Den som har mycket vill ha mer? Är det inte så? Eller är det kanske så att jag är en adrenalin-alkalis? Jag söker ständigt efter spänning och utmaningar. Kanske är det min största svaghet som människa att jag snabbt blir uttråkad och ständigt söker efter nya mål och nya saker att uträtta? Jag är en drömmare, och jag drömmer stort!

Jag önskar att jag visste vad det är meningen att jag ska göra med mitt liv. Jag har lite hum om vad jag skulle vilja göra men ett av alternativen är inte ens möjliga då Leo inte vill flytta uppåt så att jag kan plugga. Så istället går jag runt och trampar i mina egna fotspår på Coop precis som jag gjort i 4 års tid. Bara lite olika Coop butiker. Missförstå mig inte. Jag trivs på mitt jobb, jag älskar mina arbetskamrater och mina arbetssysslor är helt okej. Men ni vet den där känslan man kan få som säger att man är ämnad åt något större? Något bättre och mer meningsfullt? Den känslan finns inom mig jämt och ständigt och det är en riktig pina!
Det känns som att jag förtjänar bättre än detta. Men jag kunde ju inte ens få den andra tjänsten på mitt jobb som jag sökte här nyligen. Det känns som att jag kämpar, ställer upp och visar framfötter men det leder aldrig någonstans. Jag blir frustrerad och irriterad. Mest på mig själv för att jag inte tog chansen att plugga när jag hade chansen.

Är verkligen avundsjuk på alla där ute som lever sina drömliv. Jag är avundsjuk på alla som vågar ta chansen och göra det som de vill!
För själv kommer jag ingen vart..