Ibland brukar jag gå in på min gamla blogg och läsa lite gamla inlägg jag skrev innan jag ex träffade Leo och flyttade till Enköping. Jag både förundras och skräms över det jag läser. Förundran är över hur duktig jag var på att uttrycka mig i vissa lägen. Men skräms över hur dåligt jag mådde en gång i tiden. Jag var så rädd, ensam, vilsen och deppig, så otroligt olikt emot vad jag är nu. Jag kunde skriva om ett brustet och förvirrat hjärta, om en vilsen själ och om en önskan av att vara sedd. På den tiden var jag alltid så grymt blyg, jag vågade aldrig yttra mig verbalt. Jag kunde absolut inte stå upp för mig själv eller det jag trodde på eftersom jag var rädd för att någon skulle säga att jag hade fel.

Idag är jag en helt annan tjej, jag är glad, självsäker och lycklig. Det är verkligen ingen som kan behandla mig illa och trycka ned mig utan att stöta på motstånd. Jag är dessutom lycklig, mycket tack vare Leo. Han har gett mig otroligt mycket självförtroende.
Dock kan jag ibland sakna lite av min gamla sida, inte hur jag mådde eller min svaga personlighet. Men jag saknar min kreativitet. Jag saknar att jag var så duktig på att skriva och utrycka mig och jag tyckte även om att måla/teckna. Men nu för tiden så har jag aldrig tid att vare sig måla, läsa och skriva. Det blir liksom ingen tid över när jag både ska jobba, träna, laga mat, städa, tvätta, diska, rasta hund och sova någonstans där emellan. Men, men. Jag har fått prioritera om mitt liv i samband med att jag flyttade ihop med Leo. :) man får offra lite för kärleken.

Sitter just nu och kollar på Wallander.
Så nu ska jag kolla vidare :)

Puss på dig.